12+1

Nu är jag i trettonde veckan.

Förra onsdag var det ultra. Jag såg direkt att där var en liten som hoppade omkring. Overkligt kändes det. Kändes lättat. Men karln var lite borta på kvällen. Jag var jätteglad och berättade åt de närmaste att nu kan vi pusta ut. 

Vi berättade åt barnen också på kvällen. 16-åringen suckade och tyckte det är besvärligt då hon skall börja gymnasiet och behöver studiero. Jag sade att ja det blir säkert oroliga nätter. Jag ser ingen ide att försöka säga att det inte skulle bli oljud. Vårt hem är högljutt och sånt kan man int avbeställa för att en tonårsflicka tycker bebisar e besvärliga. Sorry.

14-åringen tyckte det blir roligt och Mini-B pussade magen och sade hej bebin!

Ultraljudsbild 11+4

Allt lugnt alltså.

25.06.2017 kl. 14:13

11+2

Jag är jättenervös. Jag hoppas så att allting är bra på onsdagen. 

Karln hade ett bakslag på fredagen, det kändes som om livet mittiallt skulle ha rewinda 4 år tillbaka. Ett beroende är alltid ett beroende, man kan vara "frisk" hur länge som helst, men jag borde väl kunna lita på magkänslan redan...

Nåväl. Veckoslutet var alltså jättetungt och jag känner inte riktigt igen mitt humör.

Tonårsdottern som för tillfället bor hos sina morföräldrar var och hälsade på. Det blev bara gräl. 

Fattar inte karln att hålla läget lugnt om han dabbat och situationen annors också är skör? Nej. 

 

Lite ledsen känner jag mig överlag.

19.06.2017 kl. 14:06

10+6

Två veckor senare och jag ryms inte in i mina jeans. Jag har ganska öppet talat om min graviditet, på gymmet t.ex för jag känner att jag vill förklara varför jag är så trött och varför jag är mullig. Varför är det så? Varför är jag så medveten om min kropp, på ett kritiskt sätt alltså? Jag vill ju absolut att Mini skall växa upp med en frisk självbild och så har jag en 16-årig ung kvinna här hemma (eller tillfälligt hos sina morföräldrar) som jag definitivt vill vara ett gott exempel för.

Men just nu är det väl mer så att jag är så rädd för att någonting är fel så därför är jag främst irriterad på att magen är mullig. Om det liksom inte blir till något är jag bara tjock. Men å andra sidan hoppas jag den är mullig för att någonting växer och har sig där inne.

 

Hur kan det kännas så långt till nästa onsdag.

 

Jag svimmade 29.5 på morgonen på vessan. då var det 8+1. Riktigt obehagligt var det. Äter nu alltså salmiak dagligen och håller blodsockret i skick. 

 

16.06.2017 kl. 13:48

10+5

Jag har haft ömma bröst varje dag och jag är hungrig hela tiden. Jag somnar också klockan 21 vrje kväll. Trevlig hustru jag är då.

Idag vaknade jag och tyckte inte att brösten ömmade mer. Total panik. Karln sade också att han tyckte de kändes mer vanliga (jep, mina bröst är vår bådas egendom här hemma). Varför måste jag gå igenom sånahär känslor? Rädslan vaknar.

Jag måste väl försöka koncentrera mig på annat och bara invänta ultran på onsdagen.

Men ett par veckor sedan var mina bröst inte ömma heller, och i förrgår kunde jag knappt ha på mig en blus för mina bröstvårtor var så ömma.

Å nu fan väntar jag bara till nästa vecka. Nothing I can do anyway.

15.06.2017 kl. 14:00

8+5

Hjärtljudet hittades. Lättnadens tårar. Efter det harjag ändå varit nojig. Men den här förbenade tröttheten är svår att förstå. Jag mådde så bra med Matilda. igår sov jag hela dagen. Borde skriva kandi men int blir det ju någo. 

Nästa ultra bokad till 21.6, då borde veckorna vara 11+4. 

01.06.2017 kl. 13:47

Dags att fortsätta bloggandet

Lilla Mini är inte så mini mer. En tre år gammal liten tjej redan. NU ska hon äntligen bli storasyster. Hoppas jag. Vi var på undersökningar på HYKS i slutet av 2016 och det kunde konstateras att det inte är något fel på oss utan diagnosen är “selittämätön sekundäärinen lapsettomuus”. I normala fall skulle vi få hjälp och barnlöshetsvården skulle börjas men nej. Pga att vi har tre barn hemma får vi inte hjälp kommunalt. De ser ingen skillnad på hur barnen kommit till oss. Att jag bara har ett biologiskt barn och att de två äldre barnen flyttat till oss för att deras mamma tagit livet av sig gör ingen skillnad för dem. Jag har inte på länge känt mig så orättvist behandlad, dethär sade jag också åt personalen på HYKS, de vände och vred sig och kände sig obekväma, rätt åt dem.

 

Nåh, överraskningen var stor då jag äntligen på Minis födelsedag gjorde ett positivt graviditetstest! Bokade rådgivning och tidig ultra. Tidig ultra för att jag ville vara säker på att allt var bra. En vecka före ultran kände jag att alla symptom försvunnit. Var helt nojig. TVå dagar före ultran grät jag redan mitt på dagen för jag var säker på att något var fel. 

 

17.2 var jag på undersökning och tyvärr var min magkänsla rätt. Embryot hade slutat växa vid vecka 6. Ungefär någon dag före mina symptom försvunnit. Jag kände mig så ledsen. En vecka senare var jag på dubbelcheck för att få veta om det verkligen var ett avbrutet missfall eller om graviditeten kanske börjat senare. Tyvärr, embryot hade inte vuxit på en vecka och ingen puls. Jag fick cytotec tabletter för att starta tömningen. Tog deḿ två dagar senare, inget hände. Mådde skit men inget kom ut. en vecka senare var jag på ny check då de konstaterade samma sak, inget har ändrats, nya tabletter. Tyvärr hjälpte inte dessa tabletter heller, utan fick en tid till barnmorskeinstitutet till följande måndag, för vad jag i det här skedet ännu trodde var skrapning. Måndagen kom och jag tänkte att äntligen kommer jag vidare, men nej. Detta var ytterligare en kontroll. Jag blev helt ifrån mig. Hur kan de bolla mig fram och tillbaka på dethär sättet? Jag vet ju fan själv om något kommit ut eller inte. Jag vet själv att jag ännu bär på ett dött embryo. De fick sedan äntligen bokat en skrapning åt mig till onsdagen samma vecka, kvinnodagen till ära. 

 

Dagen för skrapningen kom och då jag på eftermiddagen åkte hem från Kvinnokliniken kändes det som om en stor tung del av hjärtat också blev på kvinnis. Mådde riktigt illa följande natt men redan nästa dag kände jag mig mycket bättre. Tre dagar senare åkte jag med Mini och mina föräldrar till Ruka på skidsemester. Detta gjorde mig mycket gott och jag fick vila upp mig i lugn och ro. Skidade mycket och njöt av varje dag. 

 

Det rekommenderades att vänta på ett nytt graviditetsförsök åtminstone en mens. Eller att alltså låta en vanlig mens komma emellan så att kroppen återhämtar sig. Detta gjorde vi. Eller egentligen inte men en mens kom i vilket fall som helst. Men sen kom ingen mens mer. 

 

Då jag var 4 dagar sen gjorde jag ett graviditetstest. Positivt. En sån glädje! Och skräck. Det har nu gått 15 dagar sedan dess. Är illamående och brösten ömmar, känner mig gravid. Känner mig mer gravid än senast. Mådde inte heller illa med Mini alls. Så kanske dethär är en pojke? Vem vet.

 

Jag har bokat tidig ultra till 23.5, då är veckorna 7+2, då borde det hittas ett hjärtljud om allt är som det skall vara. Det här är om 5 dagar. 5 dagar av pina. Jag önskar så starkt.

18.05.2017 kl. 13:44

Hon är här!

Jag har blivit mamma till världens sötaste lilla liv.

En tillbakablick:

Lördagen 25.1 klockan 22:45

Låg på sängen och skulle somna då jag kände att någonting rann... steg upp och det rann mera. Mannen kom in i sovrummet och tittade förvånat på mig: gick vattnet? I believe so...

Mannen ringde till Jorv och jag satt mig på toaletten då det bara rann och rann. Vi fick rådet att stanna hemma men att komma på check 12 timmar senare. Sagt och gjort, gick tillbaka och sova, right... inte mycket sömn den natten...  

Söndag 26.1 kl 11:00

Nästa dag åkte vi till Jorv och de satte banden över magen på mig och kollade minis hjärtljud. Allting var bra. Så hemskickade blev vi och skulle komma tillbaka på kvällen. 

Väl hemma försökte jag ta det lugnt och ligga... jo nej inte så lätt. Mina föräldrar kom av och an och hälsa på, kiva det med..

klockan 21 åkte vi in igen och samma rumba som på dagen. allting fortfarande ok. Hem igen. Vi skulle komma tillbaka på måndag morgon 8-9 tiden. Jep.

Måndag 27.1 kl 9

Tillbaka på Jorv, nu visste jag att jag inte mer blir hemsläppt utan baby :)

Det bestämdes att försöka starta sammandragningarna med cytotec tabletter.

kl 10 första blev insatt. Så satte de mig "käyrille" alltså bälten på magen. Om en timme kom de och kollade. Ingenting hade hänt. Inga sammandragningar. Klockan 14 satte de in nästa. Inte heller denhär hade någon inverkan.

Barnmorskan Sirpa som jobbade var jättetrevlig och såg alltid så hoppfull ut då hon kom in. Joko tuntuu jotain? Ei... No höh. 

Klockan 18 var jag 1½cm öppen men hade fortfarande livmoderhals kvar, så de satte in en tredje.

 

Ifall denhär inte fungerade sade de att de tar en paus över natten och tisdag morgon börjar med att spräcka hinnorna ordentligt och oksitosindropp för att få igång sammandragningarna. Och ifall de inte då heller händer något blir det kejsarsnitt.

 

Då bestämde sig denhär tjejen för att börja kyykkä. Jag tänkte att nu satan ska denhär ungen ut. :) 

http://sykesport.fi/lihaskunto/nain-monta-kyykkya-sinun-pitaisi-pystya-tekemaan-katso-taulukko/

Mitt resultat blev 49. Men inga sammandragningar. Klockan 22 bestämde de ändå sig för att sätta en fjärde tablett, och samtidigt irriterade läkaren livmodershalsen så att det kanske skulle hjälpa. Ont som fan gjorde det. Jag sade åt mannen att åka hem så att åtminstone en av oss får sova.

Klockan 23:15 talade jag med en kompis i telefon då sammandragningarna började... vår diskussion var värd att spara, vi övergick i någotskede till textmeddelanden. Jag skrattar ännu också då jag läser dem! Jag fick en värmepåse at sätta på magen... en värmepåse???? Really...

Lite över tolv rekommenderade sköterskan att jag ringer till mannen. Redan nu? Nåh, han kom och vi var då redan i förlossningssalen. Då hitade de på att kolla med Ultraljudet hur allt såg ut. Ungen hade då vänt sig!

Det var ett relativt lätt beslut att ta det erbjudna kejsarsnittet. Jag fick epidural och efter det: Bliss!

Mannen fick dock inte vara med för det klassades som brådskande snitt.

Så vi väntade en timme på att operationssalen skulle bli ledig, talade om en massa..

 

 

03.02.2014 kl. 14:16

Uttråkad

Ingenting händer. Vi vartill Jorv på morgonen och mini-b:s hjärtljud är ok och jag är öppen.... ½cm! Just så. Alltså ska vi tillbaka nu nietiden och så kollar de igen och om ingenting har gått frmåt så kommer vi hem och sova och åker in imorgon på morgonen och så förstod jag att de startat det hela...

 

Jag får en januaribebis :)

26.01.2014 kl. 20:29

39+3

Vattnet gick. Återkommer.
26.01.2014 kl. 01:15

39+2

Jaha, då är det sista veckan igång. Jag mår fortfarande jättebra. De enda som är lite obekvämt är... ja.. magen. Den är stor. Jag är stor. Maken har inte överhuvutaget förstått att jag kan föda any minute, men han lär nog märka tids nog. Jag har fått starkare övningssammandragningar ända sedan onsdagen och efter det har det kännats lite tungt. Så har vi grälat så jag känner mig ganska ledsen överlag. Men det hör väl till att vara extra touchy nu de sista tiderna.... 

Hunden för jag till sitt egna hem imoron, för vårt vardagsrum är späckat med kökstavaa och jag tycker verkligen ganska synd om doggen för man snubblar över henne och hon vill så gärna vara mee.... ;)

 

Men jag hoppas hon kan komma tillbaka bara mini är född och remppan blir färdig...

 

 

25.01.2014 kl. 21:27

38+1

Idag kände jag av någonting som kan kallas vid menssmärtor.... Någon sade nångång att sammandragningar känns som mensvärk. Men jag kände det bara på ena sidan.... Hmmm..

 

Men kallt är det ute. -15 grader. kallt som fan.

 

Crossfit idag på morgonen igen. The seven. Megamycket lättare variationer men kanske det är okej då jag är inne på vecka 39 redan :D

17.01.2014 kl. 20:33

37+5

Jag mår bra men ryggen är sjuk. Magen har varit upp och ner ett par veckor redan. 

Vi var till Jorv igår och tittade på förlossningsavdelningen och N6, nyförlösta.

Ganska spännande grejer....

Köket har vi nu sprängt. Så jag hoppas innerligt att mini-b stannar i sitt nuvarande kvarter åtminstone till beräknad dag.

 

14.01.2014 kl. 18:47

37+1


Nåjadå! hade lite problem att logga in mig men äntligen lyckades jag.

 

Under tre veckor till beräknad tid. Jag börjar bli riktigt nervös. Jag fick alldeles fruktnsvärt ont i rygen i förrgår och blev redan lite skraj att börjar det nu redan? men nej det verkar inte så. Tack och lov. Packade en början till sjukhuskass redan för säkerhets skull. Men jag förstår inte riktigt hypen runt väskan. Det viktigaste där skall vara är väl ändå sånt jag använder dagligen, bok, kamera, telefon, tandborste. Nåja, bekväma kläder för hemkomst, men det är ju samma klädet jag använder tills jag åker in!

Men amnings-bh har jag nu köpt och tänkte idag äntligen få klädrummet städat. Baby steps.

 

Jag väger nu ungefär 82kg, hurja! detta betyder alltså en viktuppgång på 16kg från april. Magomfång 111cm.

 

 

10.01.2014 kl. 11:52

35+4

Sömnlös natt. somnade dåligt klockan 23, vaknade 1:20, tittade på film till 3:30, fick sömn igen e stund. Vaknade 5:30 och gick på träningar. Väl hemma åttatiden hoppade jag i duschen och somnade för 1½h på soffan...

 

Men som mammaledig är det säkert tillåtet :)

 

30.12.2013 kl. 17:25
343379_t.jpg

35+3


Julen kom och gick, det var en riktigt skön jul med bara familjen med.

Den 23.12 på kvällen fick jag halsbränna för första gången i mitt liv. Usch. Mannen kom på julafton med ett paket Rennie så julen var räddad. Mammaledigheten började och jag försöker ställa mig in på att vara helt ledig. Mina hormoner bråkar med mig och jag börjar böla av minsta lilla. Det hjälper inte att mannens empati är näst intill noll.

Nåh, det blir lättare då barnen börjar skolan igen och vardagen börjar rulla. Jag målade lundiahyllan sista gången idag och tänkte sätta fast skåpdörrarna etc idag. Så kan jag så småningom börja tvätta bebikläder och sånt.

29.12.2013 kl. 14:54

Jag är en 38-årig studerande som planerar bli magister 2019 samtidigt som jag är hemma med ett stycke baby. Studierna på slutrakan, resten av familjen råddar också till vardagen helt tillräckligt. 

Till familjen hör:

Karln

Mini-B född 28.01.2014

Bonus-tonårstjej f.2001

Bonus-tonårspojke f.2003

Hampus född 04.01.2018