422727_t.jpg

Då en liten är sjuk

... så är mamma lite orolig.

Hampus var lite snorig på fredagen och det blebv inte bättre under veckoslutet. Vi åkte igår till PikkuJätti och skönt nog fick jag höra att Hampus bara har flunssa och jag skall fortsätta sköta det som hittills, alltså babyvac och andas med ånga. 

Jag var verkligen lite orolig då vi lever i värsta RS-virusperioden med barn på både dagis och i skolan.

Men idag har hans andning börja vina. Jag bestämde mig för att stanna hemm från föreläsningen idag så får han vila hemma hela dagen för imorgon blir det Uni igen och det från tidiga morgonen. Min första föreläsning börjar klockan 08:15, det skall bli intressant att se hur jag får iväg oss på morgonen i tid.

För övrigt var jag och diskutera dopet med prästen på söndagen och det blir riktigt bra. Hälften på finska och hälften på svenska. Faddrarna är valda och jag gjorde beslutet att enbart ha två faddrar åt Hampus. Mini hade tre men det har visat sig att det är säkrare med bara två och det blev min storebror och hans fru. Jag är nöjd med mitt beslut. jag hade funderat på några av mina vänner som faddrar också, men hoppas de kan vara i hans liv ändå aktivt utan att måsta ha fadderstämpeln.

Tonårskillen tänkte gå skriftskolan på sommaren och vill bli döpt och konfirmerad. Vi bestämde att han skall gå skriftskolan först och sedan göra beslutet om dopet är något han vill göra. 

Tonårstjejen funderade också ett par år sedan men hon tyckte till slut inte att det var hennes grej ändå. Bra så. Jag tycker inte dop och konfirmation är något man går bara för gåvornas skull. 

Jag läste ett blogginlägg igår av en tjej som födde samma dag som jag och det är intressant hur jätteolika man ser på babytiden. Det finns ju en massa faktorer som inverar men i det här fallet är det hennes första barn, Hampus är mitt ndra men familjens fjärde. Det jag läst mycket på facebookgrupper är att nya mammor stressar av att babyn är vid bröstet hela tiden, kan man ge tutt, barnet gråter så fort man går i duschen, man hinner inte äta förrän partnern kommer från jobbet för man är så fast vid babyn...

 

Hmm.. Jag sade åt karln att jag nästan skäms, jag tycker det är så lätt. Hampus äter, sover, jo han kanske kinkar lite då jag inte uppmärksammar honom då han är vaken men om jag äter så äter jag. Matar babyn först jo, men inte avbryter jag min mat eller min dusch om han inte är helt hysterisk. 

Men alla är vi olika, någon kanske tycker att ja Hampus skulle kanske inte blivit flunssig om jag skulle ha hållits hemma med honom, nu har jag haft med honom på föreläsningar osv. Men bobbor kommer ju från Minis daghem och ja, vi är en sex personers familj med katt. Do the math. Jag tror inte UNi är det värsta som hänt barnet.

Men idag skickade jag in mitt mognadsprov till min handledare med för första gången en vädjan att få det godkänt så jag får mina kandidatpapper snabbt.

 

Fingers crossed.

Publicerad 13.02.2018 kl. 11:29

Hampus 1månad och Mini 4 år

Blir det månne något av bloggskrivandet utan graviditet? Senast glömde jag bara bort att skriva men skulle gärna nog skriva lite nu som då denhär gången om. 

Pojken heter alltså inte Hampus, lika lite som Mini inte heller heter Mini, men det är smeknamnen de båda får dras med. Hampus kom sig av hans blivande guföräldrar som var och hälsade på och så fick han ett par strumpor med hamppa på. så blev det Hampus.

Mitt snitt har läkt bra och jag väntar på att få träna igen, tänkte nog ändå vänta till april då det gått tre månader. Tills dess får det bli längre promenader. Vi går ju med Mini till dagis nästan varje morgon så där blir det nog nån kilometer per dag. 

Mammaledigt höll jag en månad och började gå på föreläsningar igen förra veckan. Det var jätteroligt att vara på Uni igen, se alla studiekompisar och helt enkelt röra sig bland folk. Det gör en social myra som mig själv riktigt gott.

 

Okej, nu har jag en liten typ som har ont i magen så första inlägget post-förlossning blev lite kort. 

Publicerad 06.02.2018 kl. 20:07
422218_t.jpg

Han är här

Vi har fått en liten gosse.

Efter min förra uppdatering gick det sedan lite annorlunda än jag tänkt mig. Sammandragningarna tog ont så helvete men int fick jag ut någon ballong. Satt i duschen 22.45-23:20 och efter det drog barnmorskan bort ballongen, den lossade och jag var då 3-4cm öppen. Jes! Smärtan avtog direkt. Sen fick jag TENS-lapparna på ryggen och barnmorskan Essi berättade hur den fungerade. Den var alltså fast på nedre ryggen och gav elektriska impulser enligt vad jag tryckte på för knappar. Min smärta var ju nedre magen men tänkte i dethär skede att skit samma. Vad som helst som tar koncentrationen bort från var den egentliga smärtan fanns. Barmorskan satte banden på magen samtidigt och där skulle jag då ligga i 20min Kl24 fick jag antibiotikadropp. Så satte jag meddelande åt karln att läkaren checkar snart men han bra kan sova hemma och komma då han först Mini till dagis, här händer inget.

Mittiallt kommer barnmorskan in för att kolla, babyns hjärtljud har dippat lite, hon kollar hur situationen är därnere. Hon ber mig vända mig samtidigt som hon känner efter. Till slut står jag på alla fyra med huvet i dynan och rumpan ivädret. Barnmorskan sade att hon tycker sig känna navelsträngen. Hon kallar på hjälp. Jag skall ringa karln nu. Alltså NU.

Klockan 00:24 ringde jag honom och han startar mot Jorv.

I dethär skedet finns det ett par barnmorskor i rummet, en typ kom för labben och läkaren. Det var samma läkare, Eeva, som satte ballongen tidigare. Hon konstaterade att det har ju gått ganska snabbt framåt efter ballongen men att jep, navelsträngen är mellan huvudet och hinnan. Jag får förklarat för mig att om hinnan brister och vattnet går, kommer navelsträngen ut först och det är livsfarligt för barnet då syretillförseln till honom stannar av. Då jag är i den här ställningen på alla fyra med rumpan högst, hålls hans hjärtljud bra och han är nästan utom fara. Hjärtljuden hade alltså först dippat till 100 och andra gången till 60. Normalt var 135-160.

Vi är alltså på väg till brådskande kejsarsnitt. IGEN!

Karln kom på plats 00:45 och då kom tårarna. Förklarade åt honom att jag int har smärtor eller någo, utan det är lättnades tårar då han kom. Vi fick veta att han får vara med, dethär var för mig jätteviktigt. Senast då Mini föddes var det ju inte egentligen ens bråttom, hon var bara åt fel håll, men han fick inte vara med då.

Klockan 01 åkte vi in i salen och alla var jättetrevliga. Jag fick epidural och spinal då jag stod på alla fyra, haha. DE sade att detta är första gången de ser dethär under deras karriärer. Vanligtvis ligger man på sidan eller sitter och är framlutad så att man kan böja sig framåt. Pga babyns situation så var vi tvugna att prova såhär, och det lyckades. Nåväl. karln kom in och operationen börjades. 

4.1.2108 klockan 1:19 föddes han. Pga mitt tidigare snitt fanns det lite mycket ärrvävnad i mig vilket gjorde det lite svårt att få ut honom först. Jag fick nitrospray i munnen så att sammandragningarna skulle avta sen fick de ut honom. Han förlorade därför ett poäng. Han skrek ordentligt men blev knäpptyst då han lades på mitt bröst. Lustigt detdär med biologi.

Efter en stund gick karln och gossen till avdelningen för tt umgås då jag blev ihopsydd. Jag fick min telefon så jag skrev några meddelanden åt närmaste att allt väl. 

Fick höra att jag var en förvånansvärt pigg och lugn patient. DEt sade de senast också. Jag kan inget åt det, jag känner mig mycket hemma på sjukhus pga min pappa och hans jobb som läkare. Sjukhus har alltid representerat en trygg plats för mig.

Då jag var ihopsydd fick jag åka till heräämön och invänta att känseln återvänder till benen. Sakta men säkert. klockan 03 kom karln och gossen och jag fick honom till mitt bröst. Amningen kom igång direkt.

Min vän Niina kom också och hälsa på, hon jobbade nattskift på intensiven. Bilderna har hon tagit.

Fyratiden åkte vi till avdelningen och karln åkte hem för att föra Mini till dagis och sova. 

Min lycka är all.

Publicerad 05.01.2018 kl. 10:10

Förlossning på G

Streptokokkprovet var positivt så jag blev här på Jorv på dropp och fick en ballong insatt. Och sammandragningarna har nu börjat ordentligt så aj satan säger jag.

 

Jag kommer inte hem utan baby åtminstone.

Men jag vet ju inte hur ont det skall ta. Jag tycker det tar jätteont det här och håller på för mycket och för länge. Hahaha. 

Men jag diggar nog det faktumet att Matilda föddes 39+5 och tydligen gör den här parveln det med.

Jag fick igen den där värmepåsen. Värmepåse. Jee.

men natten är jag här på avdelningen och hoppas babyn föds före morgonen.

 

Aj hevete så ont det här tar. Jag återkommer. Eyes on the prize eyes on the prize. Eller hur det nu var. AJ.

 

Publicerad 03.01.2018 kl. 21:39
422180_t.jpg

39+4

Nämen hejsan hoppsan!

På nyårsafton kände jag sammandragningar men inga som jag skulle lida av. På nyårsdagen firade vi 15-åriga bonuskillens födis med släkt från tre håll. Det var riktigt kiva men bältet runt magen kändes lite tungt. sammandragningarna kändes lltså som sådana. 

Igår 2.1 började sammandragningar klo 16:30 och bestämde mig ändå för att gå på akupunktur kl 19.Akupunkutbehandlaren Anja var helt underbar och efter att hon känt på min puls konstaterade hon att förlossningen var igång så hon puffar bara på det hela lite. 

 

Väl hemma slutade sammandragningarna ungefär elvatiden och jag sov hela natten. På morgonen lite mensvärk och efter dagssömn gick slemproppen klo 13. och lite vatten. 

Snart åker vi till Jorv och de skall kolla nån sorts streptokokkprov. Om det är positivt får jag nån antibiotikadropp och om det är negativt får jag komma hem till natten. Men blir jag där så blir jag tills babyn föds. 

 

Spännande tider.

 

Publicerad 03.01.2018 kl. 15:06

38+2

Juldagen.

Underbart väder. Julafton gick jättebra, karln kom hit till landet med båda tonåringarna, dottern med! Julafton var lyckad och alla var glada och nöjda.

Nu ligger vi och chillar och hoppas Mini skall somna för dagssömn.

Jag åt nog allt som bjöds vid middagen igår, rom också. Men orkar inte vara orolig. Jag tror maten var säker. 

Idag har lillkillen varit lugnare men det beror säkert på att gårdagen var så jäktig.

 

 

Publicerad 25.12.2017 kl. 12:53
422011_t.jpg

38+0

 En vecka har gått och huhhuh. Veckoslutet gick bra men på måndagen (37+2)  fick jag magknip och lite dimmig fiilis. De bad mig komma till Jorv och visa upp mig. Great. Vi hade planerat lillajul med småflickorna, Mini o hennes bästis alltså. Nå men Mini fick fira lillajul med bästisen och hennes mamma medan karln och jag åkte till Jorv. Där låg jag sedan med banden runt magen och de kollade blodtrycket med jämna mellanrum, konstaterade att urinprovet jag lämnat in på morgonen var ok och till slut att allt annat också var ok. Härligt, ingen julbaby.

 

Då tänkte jag ju att extra besöket vi planerat in på rådgivningen är onödigt men tänkte att jag kan ju gå och lyssna på hjärtljuden, alltid kiva. 

Men gick snabbt och kollade urinprovet, herrejävlar, både proteinet och glukoset +. Och vikten mittiallt 84,9kg.

Detta betydde alltså sockerbelastning nästa dag. Give me a break.

Jag mår ju prima.

Nästa morgon sockerbelastning men resutaten visade på att allt ok, ingen graviditetsdiabetes. Så god jul bara.

Så blev det fredag och fick lite mensvärk på morgonen. hmmm... men Mini samma fiilis ungefär samma tid. Åkte för bihålepunktering på dagen och på kvällen packade jag Mini och julklappar i bilen och åkte till landet. Bilfärden kryddades av både ett hurja liv i magen och foglossning. Men jee, kom fram och äntligen kan julfirandet börja.

 

Idag. Fan också. har sprungit 3 gånger på vessan och har haft ont i nedre magen och nedre ryggen i 4h. Inga pauser dock så tror inte det här är helt riktiga sammandragningar, två panadoler börjar nu hjälpa. 

 

Helvete också. Inga julbabyn tack.

Publicerad 23.12.2017 kl. 17:58

36+6

Fredag idag. Nu säger de att babyn är färdig. Jag är inte. 

Idag på rådgivningen (inom parentes det senaste):

Vikten 82kg (82kg)

blodtrycket 137/85 (116/65)

sf-mått 32,5 (32,5)

glukos - (-)

protein + (-)

Det här såg då alltså inte bra ut. För två veckor sedan fick jag alltså en världens flunssa och det blev sedan bihåleinflammation men inget ville de göra åt saken, alltså punktering fick jag inte fastän jag VET att de skulle ha hjälpt. Nu fick jag sedan lunginflammation på köpet och min gamla vän herpes kom med i bilden pga att motståndskraften är nere. 

Så nu äter jag då aclovir 2x400mg per dag tills jag skall föda. Plus en antibiotikakur till slut.

 

Men om de nu är pre-eklampsia så startar de ju det hela snart. Nej. Jag är inte färdig.

 

Publicerad 15.12.2017 kl. 19:13
421758_t.jpg

35+2

Hälsningar från rådgivningsläkaren.

En ganska torr brud. Läkaren alltså. 

NU kunde jag ju sätta in lite mått.

Sf-mitta 32,5cm

Vikt 82,5kg (startvikt 66kg, med Mini vägde jag 82 då jag födde, jag har ännu en månad kvar att växa)

Blodtryck 109/67 

Skillnaden på mitt moderskapskort med Mini och med denhär parveln är att vid "rörelser" hade jag med Mini ++ och med den här +++. Undrar å andra sidan inte. Han rör sig massor.

 

Jag blev sjuk på fredagen. Stressen släppte väl och så kom flunssan med besked. Och inga allergimediciner får jag äta, inen duact. fan. Så jag och min näskanna är buddies, liksom parahot och panadol 1g. Hoppas jag blir frisk tills nästa veckoslut. Jag har huset för mig själv då först gången på ett år. Kan väl inte vara så här täppt i över en vecka?

 

Vi bakade karelska piroger igår. Nästan dubbelsats. Min barndomsvän kom med sina underbara tre flickor på besök och äta Karelsk stek och sedan var det pirogbakande på programmet. Mycket roligare då man är många om det. 

 

 

Publicerad 04.12.2017 kl. 10:52

34+4

Idag sitter jag sista gången på lektioner i Kyrkslätts gymnasium. Skönt. Praktikperioden lider mot sitt slut och de sista reflektionerna skrivs ner. Snart får jag bli mammaledig. 

Jag känner mig ledsen då en gammal kär vän har distanserat sig från mig. Jag förstår att jag kanske inte passar in i hens liv just nu men det gör mig så ledsen. Jag känner mig sårbar i dethär skedet av mitt liv. Jag har haft en så enorm press på mig sedan våren. Börjandes med missfall, det som slog mig så tungt, sedan situationen med tonårsdottern som slutade med att hon flyttade till sina morföräldrar och allt vad det innebar. Barnskydd och oro. Sedan ett positivt graviditetstest igen och nu väntar jag på att äntligen få en baby igen. Veckorna närmar sig. En blandning av sorg, ofattbar glädje och oro men samtidigt en stark känsla och tro på framtiden. 

 

Jag försöker skärma mig från alla besvärliga situationer, idag på morgonen sade jag åt karln att en del av mig igen skulle vilja räcka ut en hand och ta första steget. Men jag känner att jag inte vill ta risken för att än en gång bli bortknuffad. Den känslan är starkast just nu. 

Jag går in i en bubbla av välmående, med tomtedörrar och jultårtor.

Publicerad 29.11.2017 kl. 09:04
421666_t.jpg

34+2

Inne i vecka 35 redan. Ojdå ojdå. 

 

Hälsningar från Göteborg! Det var roligt med lite omväxling, hotellfrukost god mat och whatnot. Men nu förstår jag varför man inte skall resa i dessa veckor. 

Flyget: Ingen plats! Jag har aldrig suttit så obekvämt. Tack o lov var det bara 1,5h. 

Att tassa omkring i Göteborg var inte så smart heller. Jag är van att gå i rask takt och nu gick det bara inte. foglossning och sammandragningar. Helvete. Så satte jag mig på en restaurang där vi skulle äta och RITSH. Mina byxor sprack. I skrevet. Inte en av mina highpoints kan jag säga. Men jag klarade kvällen ändå.

Karln har bronkit så han klarade veckoslutet med att äta diverse medicincocktails. Tyvärr blev det ändå bara värre så han måste få antibiotika söndag kväll från apteket.

Idag måndag skulle han på reservövningar och jag såg framemot en vecka på tumis med Mini och storebror. Men nej, han blev hemskickad pga att han var sjuk. Jaja förståeligt men så har jag ju då haft honom sjuk här hemma och jag har städat och han har bara jomat att han vill vara ifred. Alltså vad i helvete. Jag är i vecka fucking 35 och städar och jag får höra att han vill vara ifred. Right. 

Tonårssonen gör inte heller livet lättare. Han tyckte tydligen att vi inte har tillräckligt att fundera på och åkte fast för snatteri av öl på torsdagen. Jag orkar inte ens gå in på det. Första o sista gången säger han. 

 

Kan jag inte bara få vara gravid i fred???

Publicerad 27.11.2017 kl. 22:36

33+4

En U-formad dyna.

Min nattliga räddning. Tidigare har jag haft svårt att hitta en bra ställning trots en mängd olika dynor mellan knäna, under magen, i famnen, you name it. 

Jag var och hälsa på ett litet liv som var 6 dagar gammal igår. Mini var också med. Jättesöt liten var det. Mini tyckte det var roligt tills hon märkte att hon inte fick uppmärksamhet och babyn började gråta i hennes famn. Jag fick alltså till låns denhär jättestora U-formade dynan som blev min nya sovkompis. Bliss!

Resten av kvällen var Mini ganska trotsig och tyckte jag var dum och visste inte riktigt hur hon skulle ha det. Så detta har jag att vänta mig i januari.Nåväl, bra påminnelse i dethär skedet.

Vi diskuterade förlossning och episiotomi och jag tycker det hela låter obehagligt. Hur i hela friden skall man undgå det då? Någo oljor kan man ju använda och whatnot men blääääh...

 

Pelkopolitiden är 11.12. Kanske ungen vänt sig och det blir snitt ändå.

Publicerad 22.11.2017 kl. 09:00

33+3

Jag fick en sats mammakläder av bonusbarnens moster. De sitter! Jag känner mig t.om. representabel. Om vi bortser från det faktum att jag aldrig skulle klä mig i något prickigt så är det här ganska bra.

Igår var jag nog ganska trött efter dagen på praktiken. Hade inte riktigt ork till något och då jag kom hem och karln var på dåligt humör hjälpte det inte heller. Vi bakade pepparkakor med lilltjejen så något roligt gjorde vi ändå. Och på kvällen fick vi ändå till det med lite tumistid med karln. Jag hoppas jag idag har lite mer ork. 

 

Detdär med sex och graviditet. Veckorna 8-20 var jag horny som en tonårspojke. Jag ville hela tiden. Jag blev sårad om karln var trött och det var nog lite besvärligt. Men förutom att hela tiden vara horny så känns allt annorlunda också, inget glidmedel behövs åtminstone. Det här hoppas jag återgår till det normala efter nedkomst. Jag har aldrig varit nån fetish typ så någo plastlakan har jag inte hemma och tänker _inte_ skaffa.

Jag är såvida lyckligt lottad att karln inte behandlar mig olika fastjag är gravid, han njuter av att frun har mera att ta i av och det får mig att känna mig vacker fastän jag är så jättestor. I eget tycke alltså. Karl väger fortfarande 20kg mer än mig och så har det alltid varit så jag tror att vi båda tar en hälsokur då ungen föds. Jag äter alltid ganska bra med han, ja, nej.

Men men, tonårstjejen har vi inte sett sedan höstlovet och det känns ganska motigt att träffa henne när det nu sedan blir. 

Vad som borde hända är ju att då jag ser henne borde jag ju kunna vara vuxen och visa att jag bryr mig. Det gör jag ju men jag klarar inte av en enda sur min av henne, och jag är rädd att det inte kommer nåt mer därifrån. Hon klarar det inte, hon är deprimerad och behver all kärlek och omtanke och omhändertagande hon kan få. Men jag har inte ork mer. Jag har försökt och försökt och gett av mitt allt i 8 år, nu finns det liksom inget kvar mer. Jag hoppas bara hennes pappa och hennes morföräldrar ger henne vad hon behöver. Karln är i lås han med, men jag har börjat inse att om jag tar hand om tonårspojken, en trotsig 4 åring och snart en baby, då kan väl ingen döma mig för att inte ta ställning till tonårstjejen. 

Snart får jag mer ledig tid, det blir riktigt skönt. Jag behöver det nog. Karln åker på reservövningar nästa måndag, det blir nog roligt det med. Jag får vara på tumis med Mini och tonårsgossen. 

Publicerad 21.11.2017 kl. 09:37

33+2

Nu är jag trött.

Trött på min kropp som är stor. Det är så mycket av mig. Myket bröst, mycket rumpa, mycket mage. Tidigare hade jag svårt att få av mig strumpbyxorna på kvällen, idag var det svårt att få på dem med.

Men jag är rean i åttonde månaden så det här går nog vägen ännu.

Min praktiktid lider mot sitt slut och det var ett riktigt bra beslut att göra allt undan så fort som möjligt, skulle absolut inte orka till mitten av december. 

Jag var alltså till Jorv och diskutera ett eventuellet snitt och läkaren var en trevlig typ som verkligen fick mig att överväga att föda helt "normalt". Jag skall tillbaka på nästa diskussion 11.12 och då bestämmer vi hur vi gör. jag fick alltså veta att allt jag vill undvika med en vanlig förlossning kan inte undivikas. Eventuella framfall av livmodern eller inre väggar eller whatnot är sådant som händer oavsett jag föder nedre vägen eller genom snitt. Det är graviditeten som orsakar dessa besvär, inte förlossningen. Han konstaterade också att han är "perätilasynnytysexpertti" och skulle säkert ha övertalat mig att föda Mini också nedre vägen då det märktes att hon hade bken först. Jag konstaterade att det var ju bra att han då inte var min förlossningsläkare då. Jag var riktigt nöjd med mitt snitt.

 

Just så då. Så troligen väntar jag på den beräknade dagen och hoppas det inte går så mycket över det. 

Känns nog bra att karln är med då från början till slut och jag får uppleva hela förlossningsgrejen. Det gick ju mig lite förbi senast.

Men nästa veckoslut bär det av till Göteborg på getaway med karln. Rumble of the Kings. Det blir säkert roligt.

Nu återgår jag till att skriva lite lektionsplaner.

 

Publicerad 20.11.2017 kl. 10:46

31+0

Ett veckoslut på landet. Skönt. Mini njuter i stora drag. Karlns bastukväll gick tydligen såsom 18-åringars. Jag är irriterad. Men kanske detta med att få ett barn till och tiden blir knapp gör något åt karlns omdöme som nu aldrig varit bra då det gäller rusmedel. Måtta? Vad är det? Jag vill minnas att jag tänkt liknande tankar för ungefär 4 årsedan då jag var gravid med Mini.

Men imorgon skall jag packa bilen med vagga, vagn och babykläder. och så bär det av på barnkalas till Minis dagiskompis. 

På måndagen skall jag också hålla min första ausklulteringslektion. Spännande.

Publicerad 04.11.2017 kl. 21:50

En preggoblogg!

En blogg om min graviditet och annat flum.

Till familjen hör:

Karln

Mini-B född 28.01.2014

Bonus-tonårstjej f.2001

Bonus-tonårspojke f.2003

Skidi-B född 04.01.2018